Längtan efter syskon
Vägen har varit lång! Vi började "försöka" i augusti 2011 och jag trodde att det skulle gå snabbt denna gång. Ack så fel jag hade. Månad efter månad fortsatte mensen att dyka upp och jag blev mer och mer ledsen och stressad över situationen. Jag hade ju en plan. Jag ville ha två år mellan barnen, men så skulle det inte bli. Många i vår närhet blev gravida och väntade syskon till sina små och det kändes som att det aldrig skulle bli vår tur. Varje månad var som en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Alla som visste om att vi försökte sa "sluta tänk på det så ska du se att det kommer". No shit? Jag vet att stressen kan påverka, men hur fan slutar man tänka på något man vill så mycket? Jag försökte ibland "sluta tänka" på det. Men man får det upp i ansiktet hela tiden, reklamer på tv om barnlöshet, folk i omgivningen som frågar "ska inte ni skaffa syskon snart?" osv. Det är inte lätt ska ni veta.
Hur som helst så blev det augusti 2012 och vi hade lagt det på is från juni, men såklart hade jag inte slutat tänka på det. Men kanske hade Ante slutat tänka på det? Vi hade iaf bara fått till det en gång den månaden (ja man är rätt less på att ha sex varje dag när man försökt bli gravida i ett år), Tiden kom då det skulle komma mens och jag vaknade en morgon (den 20 augusti) och fick bara en känsla att jag skulle ta ett graviditetstest. Trodde ju att det skulle bli minus som vanligt, speciellt eftersom att vi knappt haft sex. Men gissa om jag blev chockad då det visade ett plus på stickan? Jag blev så glad och helt upp i varv. Nina sov hos oss den dagen så jag sprang in till henne och hoppade på henne och sa "Nina!! Jag är gravid!" och började gråta. Hon var yrvaken och blev jätteglad och vi kramades. Hela den dagen var som ett glädjerus. Men sen kom ju såklart rädslan för att det inte skulle gå vägen då vi varit med om två missfall tidigare innan vi fick William.
Jag ringde Ante som var på jobbet och berättade och han lät inte så glad som jag kände mig. Tyckte det var konstigt, men efter ett tag ringde han upp och förklarade att han hade varit hos en kund och installerat ett kök när jag ringde. Nu lät han gladare :)
Vi bokade ett privat ultraljud på Norrlandskliniken för att bekräfta att det fanns något där inne då vi var oroliga för missfall. Den 11 september var det dags och vi åkte dit spända och förväntansfulla. Där visade sig ett foster med tickande hjärta. Åh vilken lycka! Av någon anledning hade jag haft en känsla att det kunde vara två och skämtat med Ante om detta. Jag frågar barnmorskan för att bekräfta att det är en. Hon säger ja här är ett foster. Hon tittar vidare och kollar ganska länge, både jag och Ante ser helt plötsligt vad hon tittar på. Ett till foster?? Jag frågar om det är två ändå? Hon säger att hon är osäker då hon inte ser någon tydlig skiljevägg mellan dem och säger att det kan vara svårt att se så tidigt (var bara i v7) Hon säger att det kan likagärna vara en spegling. Vi får en ny tid den 2 oktober för att bekräfta eller dementera en eventuell tvillinggraviditet.
Den 24 september börjar jag blöda, blir förtvlivlad och tänker att det är kört. När Ante kommer hem från jobbet bestämmer vi att vi åker in till akuten. Väl där får vi komma in rätt snabbt, men får vänta läänge på en gynläkare. När hon väl kommer får vi göra ett vaginalt ultraljud och när man börjar se något på skärmen frågar hon "var detta en naturlig graviditet?" och jag ser i samma ögonblick att det är två levande små foster i min mage!! Vilken lättnad att det inte var missfall och vilken skräckblandad förtjusning att det är två! Läkaren ser att det finns en blödning inne i livmodern utanför fosterhinnorna. Kvinnan är utländsk så jag förstår inte så mycket av det hon säger. Vi får åka hem igen och blödningen fortsätter. Det är inte mycket, men allt blod under en graviditet är lite blod för mycket tycker jag! Det hör inte ihop. Två dagar senare ringer jag kvinnkliniken för att jag är så orolig igen och får en tid där samma dag. När vi kommer dit så ser vi att det är samma kvinna igen. Typiskt då blir vi inte klokare ändå känner jag. Vi får göra ultraljud igen och båda tvillingarna lever än. Det känns skönt iaf och vi åker hem igen.
Den 2 oktober åker vi till kvinnoklinken för den bokade tiden vi hade där. Vi berättar för henne att vi redan vet att det är två där inne, vi får ändå titta med ultraljud igen. Det var härligt att se två studsande foster där inne. Jag var då i v11 (10+0). Hon kan inte säga så mycket mer om blödningen som finns där inne men hon lugnar oss lite bättre iaf. Vi bokar en ny tid hos henne efter två veckor bara för att ha något att se fram emot i oron.
Tvillingarna v.11 (10+0)
Blödningen slutar efter ett par dagar och håller upp i en vecka ungefär. Dagen innan vi ska tillbaka till norrlandskliniken börjar blödningen igen. Fortfarande väldigt lite, men ändå oroväckande. Vi väntar till dagen efter då vi ändå hade en tid bokad då. Och oj vad häftigt det var att se nu! Var i vecka 13 (12+0) enligt mina beräkningar och bebisarna hade växt hur mycket som helst på dessa två veckor. Den ena sprarkade omrking och var lite livligare än den andra som verkade lugnare och lite besvärad av den livligare ;) Det var så gulligt, vi har fått fina filmer från båda de senaste ultraljuden.
Barnmorskan ville att vi skulle få träffa en läkare på specialistmödravården som kunde titta mer på blödningen och som kunde avgöra om det fanns en eller två moderkakor osv. Hon bokade en tid till oss dagen efter. När vi är där får vi träffa en duktig läkare som tittar länge och kommer fram till att det mest troligt är enäggstvillingar då det var en väldigt tunn skiljevägg (0,9 mm) och att det såg ut som om de delar moderkaka. En till läkare kommer in och kollar och bedömmer samma sak. Hon säger ärligt att en blödning alltid är en risk under en graviditet och jag får en medicin utskriven som ska lindra och förhindra att det blir värre. Hon säger att det troligtvis beror på antingen att moderkakan sitter lite löst i en kant eller att något blodkärl börjat blöda när moderkakan skulle fästa. Hon säger att det är viktigt att jag vilar och inte lyfter tungt så att moderkakan inte ska släppa mer.
Vi får en ny tid hos henne när jag är i v.17 (16+0) och efter det ska vi gå där regelbundet för att hålla koll på att tvillingarna växer som dom ska och lika mycket. Då de delar moderkaka kan det tillstöta komplikationer som gör att den ena får för mycket blod och den andra för lite, vilket inte är bra för någon av dem. Om det händer kan man gå in och lasra bort några kärl i moderkakan. Men det måste göras i stockholm. Så vi håller verkligen tummarna för att det inte ska hända.
Nu har jag ätit medicinen i två veckor och blödningen har slutat förrutom ett bakslag i lördags då det kom mer i några timmar. Den 15 november är det dags för nästa ultraljud och vi hoppas verkligen att våra små mirakel ska må bra där inne!
Så där är vi nu, börjar vara svårt att hålla detta hemligt längre då magen börjar vara rätt stor.
Tänk att efter all väntan och längtan efter ett syskon till William väntar vi nu TVÅ syskon om allt går vägen! Vecka 15 (14+1) och 100 dagar som gravid idag! Håll tummarna för oss!
