Mycket
Det är mycket som ska rymmas i mitt huvud just nu. Examensarbetet började idag, och stressen över det är inte mindre direkt. Oj vad jag längtar tills det är bortgjort! Har bävat inför detta ända sen jag började plugga 2009. Vet inte varför jag är så rädd. Men jag känner att jag inte är bra på det här med vetenskap. Om jag får ordbajsa och skriva hur och om vad jag vill, då kan orden flöda. Men direkt jag måste referera och skriva korrekt osv, då får jag skrivkramp. Jag vet ju hur jag ska göra och hur man ska skriva. Men det känns jobbigt iaf.
Ante gjorde ju som sagt en biopsi på njuren igår och det gick bra. Vi får ju inget svar än, det ska analyseras och så. Varför det behövde göras är för att de misstänker att han har något som heter IGA. Detta är från wikipedia:
"IgA-nefrit är en typ av inflammation i njurarna, som är den vanligaste glomerulonefriten. Typiskt för denna typ av njurinflammation är att antikroppen IgA ansamlas i njurarnas glomeruli. Typiskt är att de drabbade har blod i urinen vid lättare infektioner. Sjukdomen är en vanlig orsak till njursvikt. Hos vissa individer tar sjukdomen fart snabbt och en halvmåneformad bild (s.k. crescent-nefrit) ses i glomeruli vid en njurbiopsi.
Sjukdomen misstänks efter sjukdomsberättelse och urinprover (blodprover är ofta normala). Njurbiopsi bekfräftar anamnesen"
Det värdet har sakta ökat senaste åren för Ante och de misstänker nu att det är detta som gjorde att han fick njursvikt från början. Om det är detta så är det inget de kan göra åt det. Då vet vi bara att hans transplanterade njure så småningom också kommer att få njursvikt och att han kanske behöver transplanteras tidigare än annars. Även om det inte är detta så kommer han behöva byta njure fler gånger under sin livstid. En transplanterad njure överlver i snitt 15 år, men upp till 25 år. Ante har haft sin i 7 år nu. Men vi tänker positivt och tänker att även om det är detta så är det förmodligen flera år bort innan det blir aktuellt. För alla hans andra värden har varit stabila och bra länge.
Känns som att det bara kommer bakslag på bakslag för våran familj. Så tillslut orkar man som inte reagera nästan.
Har ju heller inte berättat för er att jag tagit bort cellförändringar från livmodertappen för två månader sen. Så i hela den vevan började man ju tänka att: "Jaha, då var det min tur.." Men det verkade "bara" vara vanliga cellförändringar som de fick bort helt när de tog bort en liten bit. Ska gå på uppföljning på kvinnokliniken om ett halvår och om ett år. Så det borde ju inte hinna bli något farligt nu när de har koll på mig.
Ja, nu svävade jag iväg. Åter till ämnet ;)
Som jag skrev så får Ante inte lyfta på en vecka nu vilket gör att han inte kan vara ensam med barnen. Vilket i sin tur gör mitt liv väldigt komplicerat ;) I veckan har det löst sig med hjälp av Nina. Och sen hade jag totalt glömt bort att lösa nästa vecka också. Så när jag kom på det idag tog bara orken slut. Kändes hopplöst. Har obligatoriskt PM-seminarium i examensarbetet på måndag och redovisning och samtalsövningar i ledarskapskursen på tisdag. Tack och lov har man världens bästa svärmor som tar ledigt från jobbet och kommer hit och är med Ante och barnen på måndag och tisdag. <3 Tack, tack och tack för det. Känns lite lättare på mina axlar nu. Då hinner jag göra bort endel skolarbete på måndag och tisdag.
Så nu har jag fått ösa ur mig det. Nu börjar jag på ett nytt inlägg med lite om annat och lämnar detta såhär :)
Jag känner igen mig helt i det du skriver om examensarbetet. Mitt började också i torsdags och jag har också gruvat hela utbildningen. Det blir så definitivt på något vis att man ska lägga upp allt och producera något vetenskapligt helt på egen hand. Eller ja... man har ju handledare, men ändå. Vill inte! Vill bara ha allt klart och ta examen och börja jobba till sommaren! Lycka till med ditt!